Det var söndagsmorgon den 24 april 1988. Klockan var 0720. Solen sken från en nästan molnfri himmel och det blåste en lätt bris. Med andra ord det såg ut att bli en fin höstdag för oss ombord på bostadsplattformen Safe Jasminia, som låg ankrad med 8 ankare intill den brasilianska oljeinstallationen Enchova. Vår maskinpersonal höll på med kannhalning och annat underhåll på en av våra maskiner. Geografiskt sett var vi i Sydatlanten, ca 150 nautiska sjömil utanför den brasilianska kusten ostnordost om Rio de Janeiro

   Det var landgångsförbindelse mellan Safe Jasminia och Enchova. Man gjorde underhållsarbeten på Enchova, och de människor, ingenjörer, tekniker etc som hade hand om underhållsarbetet bodde hos oss. Vi hade fina verkstäder på Safe Jasminia som användes av brassarna för att göra nya delar som skulle bytas ut. Man jobbade i 12-timmars skift, dygnet runt. Enchova var en 10 år gammal plattform som levererade nästan 100.000 fat råolja samt nästan 2 miljoner kubikmeter gas dagligen i rörledningar intill raffinaderier utmed den brasilianska kusten. Ägare till installationen var det brasilianska oljebolaget Petrobras. Det var ett statligt bolag. Största oljebolaget i denna del av världen, man tog upp olja och gas både till lands och till sjöss. Brasilien var i det närmaste självförsörjande på olja och gas.

   Där har ni förutsättningarna.
Just denna söndagsmorgon hade driftsingenjörerna på Enchova problem med borrhål nr 19. Där var ett gasläckage, som man hade svårt att få under kontroll. Man var inte orolig för att något skulle inträffa, för överst på borrhålet fanns ju BOP-ventilen (Blow out preventer = säkerhets-ventilen). Med den kunde man helt stoppa all utströmning från borrhål nr 19. Visserligen hade man dålig erfarenhet av just detta borrhål. För fyra år sedan, 1984, blev det en ordentlig gas "blow-out" och 38 oljearbetare omkom.

   Då 0725 hände det. Gasen i borrhål nr 19 kom med en oerhörd kraft och styrka. Passerade förbi BOP-ventilen som sprängdes, fortsatte upp genom hela installationen och nådde dess topp där gasen strömmade ut i luften högt över våra huvuden. Men som tur var, gasen brann inte. Det var ett otäckt väsande då den strömmade ut. Enchovas flare-stack (flamtornet = den s k eviga lågan) brann fortfarande en bit från den plats där gasen strömmade ut. Det var några nervösa minuter innan man lyckades släcka the flare-stack på Enchova.

   Jag var befälhavare på Safe Jasminia och beordrade att all personal som ej tillhörde Enchovas säkerhetspersonal skulle komma ombord till oss omedelbart. All personal skulle vara inomhus. Alla ytterdörrar och luckor stängdes. Jag måste säga att det var en order som åtlyddes till 100 procent både av brassarna och egen besättning. Alla ombord var klart medvetna om att nu var det allvar, och att det gällde att vara ytterligt observant på allt som hände. Sprinklersystemet på vår styrbordssida, som var närmast Enchova startades och hela sidan överspolades med vatten.

   Ett snabbt möte med de ansvariga från Enchova. Jag ville lyfta landgången efter att ha tagit ombord all personal från Enchova och hiva ut Safe Jasminia några 100-tal meter. Varifrån vi bättre kunde överblicka situationen. Men efter en stund kom vi överens om att Safe Jasminia skulle ligga kvar med landgångsförbindelse. Det hade ju inte börjat brinna, trots att gasen hade passerat nära intill Enchovas flam-torn, som brann i några minuter efter det att gasutsläppet börjat. Därför bedömdes risken för brand minimal för tillfället. I och med det, var risken för en olycka ej så stor för ögonblicket ansåg man. Gasen var dessutom lättare än luften och steg upp i atmosfären. Dessutom kunde säkerhetsstyrkan fortsätta att försöka strypa gasutströmningen. Men vår kran kopplades till landgången för att snabbt kunna lyfta den, Enchova var strömlöst, så därifrån kunde vi inte få någon hjälp med landgångslyftning.

   Alla supplybåtar som fanns i området och som hade vattenkanoner för brandbekämpning beordrades till Enshova. Efter två timmar låg här två dykerifartyg och tre supplyfartyg och sprutade vatten på det område där gasen läckte ut på Enchova. När den största upphetsningen lagt sig, och vi kunde konstatera att någon omedelbar fara inte förelåg, då kallade jag driftsbesättningen till ett möte. Vi gick noggrant igenom vad var man skulle göra, ifall situationen förvärrades. Sprinklersystemet på vår styrbordssida stoppades. Egen besättning tilläts vara ute på väderdäcken. Som alltid rådde totalt rökförbud utomhus.

   Klockan 0915 fick jag telefonkontakt med rederiet i Sverige, Safe Offshore AB, (SOAB) och informerade dem om situationen. Fick bekräftat att handla efter bästa förmåga i samförstånd med ansvariga från Petrobras. Det kändes bra, och jag tyckte att vi hade situationen under kontroll. Naturligtvis bad rederiet mig hålla dem kontinuerligt underrättade om utvecklingen.

   Vårt passagerarcertifikat för hur mycket folk vi fick vara ombord på Safe Jasminia var på 600 personer. Eftersom vi tagit ombord all personal från Enchova, så var antalet personer ombord över 700. Närmare bestämt 765. Något måste göras åt det. Att få ut några helikoptrar för att hämta folk gick inte. Det var söndag, och då var all helikoptertrafik inställd, och helkopterstationen iland, i Macae, var stängd. Förresten låg vårt helikopterdäck alldeles för nära den utströmmande gasen. Helikopterns avgaser skulle kunna antända gasen. Vi rekvirerade istället ut två snabbgående passagerarbåtar av katamarantyp som vardera kunde ta 200 passagerare. De gjorde 30 knop och var byggda för inomskärstrafik. Vädret var fint som jag sagt tidigare, med endast en lätt bris, men dyningen fanns ju där alltid.När dessa relativt små båtar kom fram till oss och stannade upp, så rullade de ordentligt i dyningen.

   Vi sände ned fyra personer åt gången i en personell basket, kopplad till den lediga kranen. Ett vedertaget transportmedel då man ligger offshore och skall sända ner folk från en plattform till en båt. Det gick sakta, men funkade fint. Det ser farligt ut, men under mina 15 år som jag jobbat offshore, har jag sänt ner flera tusen personer på detta sätt. Jag har aldrig varit med om någon olycka, däremot flera tillbud.

   Klockan 1230 kom det en helikopter, direkt från Petrobas huvudkontor i Rio de Janeiro med åtta man och landade på Safe Jasminias helikopterdäck. Den kom oanmäld. Hur piloten vågade göra den landningern förstår jag inte. Det sprutade ut gas okontrollerat ca 100 meter från landningsplattan. Jag blev mycket uppbragt av deras tilltag att oanmälda komma ombord på det sättet. De hade genom sin dumdristighet utsatt hela plattformen för stor brandrisk. Helikopterns avgaser kunde lätt ha antänt den utsprutande gasen, ansåg jag. Det talade jag om för de höga herrarna, och till min förvåning insåg de att de handlat fel i sin iver att snabbt komma ut till oss. Deras högste chef Falcao, bad om ursäkt och sände iväg helikoptern.

   På eftermiddagen hölls ett katastrofmöte med Falcao och alla inblandade chefer. Man försökte övertyga mig om att risken för brand var ytterst liten. Det hade inte börjat brinna, trots att the flare-stack brann då gasutsläppet började samt att ingenting hände då helikoptern landade. Jag försökte med att den första gasen som kom upp var uppblandad med vatten, men det gick inte hem. Jag fick ge mig och vår kran kopplades bort från landgången, som satt fast monterad på Enchova och rullade på en rullbana ombord på Safe Jasminia.

   Fram till klockan 1600 hade vi fått sänt 213 personer med personell basket, ner till katamaranerna för vidare transport iland. Det gick långsamt, men funkade. Vi var nu nere i tillåtet passagerareantal

   Klockan 1718 hördes en ordentlig smäll. Jag satt på mitt kontor och rusade ut på bryggan, där jag möttes av 2:e styrman.
" Gasen brinner"! Skrek han. Dånet från lågorna var enormt, och varmt blev det också. Det gick inte att göra sig hörd för dånet. Tänk er en svetslåga när den antändes och förstora upp det ljudet c:a 100 gånger. Lågorna var höga, upp till 50 meter. Sprinklersystemet startades över hela Safe Jasminia. Driftsbesättningen kom springande upp till bryggan. Jag fördelade dem till de olika ankarboxarna. Jag kommer speciellt ihåg 2:e styrman. Han skulle till ankarbox 3/4 om styrbord.
" Det förstår Du väl att dit går jag aldrig, det är ju bara 20 meter från den stora gasoltanken på Enchova. Tänk om den exploderar!" skrek han, så vände han på klacken och gick till ankarbox 3/4. Detta kom han inte ihåg efteråt. Men han är ursäktad, vi var alla mycket taggade och nerverna var på helspänn. Maskinerna startades upp och våra azimuthpropellrar kopplades in. Chiefen skrek i telefon " För helvete Gunnar, tänk på att vi har en diesel ur drift. Vi kan få total black-out"! Vem hade tid att tänka på något sådant just nu, inte jag iallafall. Så jag slängde på luren.

   Vad skulle vi göra med landgången? Den satt fast i Enchova och rullade på en 10 meter lång rullbana på Safe Jasminia. Att lyfta ombord landgången var inte att tänka på. Vi kunde inte koppla kranen, än mindre sända ombord folk till Enchova och lossa den. Vi hade tidigare under dagen kopplat en vajer till vår ända av landgången. Vajern var kopplad till en winschtrumma som stod vid rullbanans slut. Det gällde för någon att mycket följsamt slacka efter på vajern då vi började hiva oss från Enchova. Detta jobbet tilldelades en urstark finne som hette Erkki Vuorela.

   Fick bekräftat att all personal hade lämnat Enchova.
Falcao och hans gäng kom uppspringande till bryggan. De sade åt mig att frikoppla (Quick releasa) ankarspelen om styrbord så att vi snabbt kom bort från Enchova. Jag nekade. Istället började vi att slacka på styrbords fyra ankarspel, samtidigt som vi hivade på de fyra babordsspelen. Jag försökte att hålla kursen med hjälp av våra två propellrar. Sakta började vi glida från Enchova. Erkki lyckades med konststycket att hålla den 20 ton tunga landgången sträckt rakt ut i luften, och när den kom utanför vår styrbordssida, slacka ned den i havet. Jag erkänner att jag fick tårar i ögonen, när jag såg Erkki göra detta fantastiska jobb. Han måste vara otroligt stark denne finne.

   Ute på däck såg jag att flera brassar sprang fram och tillbaka. Man var övertygade om att nu skulle vi snart dö allesammans. En brasse lyckades komma in på bryggan. Han kastade sig framför mina fötter och skrek - Capitao tengo 3 filhos. (Kapten jag har 3 pojkar). Han var övertygad om att hans sista stund var kommen. Vad gör man i en sådan situation? Jag klappade honom på huvudet, och tro det eller ej, han reste sig och försvann. Jag undrar än idag vad han tänkte i det ögonblicket. Jag återsåg honom aldrig.

En skärrad och svettig el-ingenjör kom inspringande på bryggan. "Ta det vackert med manövrarna, tänk på att vi har en diesel ur drift. Vi kan få black-out!" skrek han. "Ja ja, sade jag, hetsa mig inte. Jag skall ta det så lugnt jag kan".

   El-ingenjören kikade på min stora manöverpulpet, där det förutom de åtta ankarspelens mätare även fanns mätare som visade propellrarnas driftvärden. Då log han, det var det första leende jag sett på länge, så sa han: " Det är Ok Gunnar, fortsätter du så här, så är det ingen risk för black-out".

   Naturligtvis blev jag förvånad över hans snabba attitydförändring. Men så såg jag orsaken till hans leende. Jag hade startat propellrarna, men glömt att aktivera dem. De gick där snällt på tomgång. Jag hade under hela denna hektiska tidsperiod naturligtvis trott att jag kopplat in propellrarna. Men i stridens hetta hade jag glömt den sista knapptryckningen, för att aktivera dem. Jag hade styrt och manövrerat utan några propellrar, och det hade gått finfint. Det bevisar tesen att Tron kan försätta berg.

   Allt eftersom vi avlägsnade oss från Enchova, så avtog hettan, och dånet från lågorna minskade. Man kunde börja tänka mer klart. Hittills hade det gått över förväntan. Då kommer Erkki dyblöt instörtande på bryggan och skriker " Vajern till landgången har hängt sig, jag kan inte slacka ut mer".
" Erkki, jag ger fan i hur du gör, men vajern ska slackas ut", skrek jag tillbaka.
" Satan Perkile"! sa Erkki och försvann ut.
En stund senare kom Erkki tillbaka in på bryggan igen.
" Nu slackar vajern ut igen" sa han med ett stort leende.

 Jag undrar än i denna dag vad han gjorde med winschen.

   Som passus kan jag berätta en sann historia om Erkki. Han åkte spårvagn i Göteborg en vardagsförmiddag. Två 20-25 åringar försöker rycka handväskan från en gammal dam, som skriker i högan sky. Spårvagnsföraren kan inget göra. Då reser sig Erkki från sin plats, går fram till ynglingarna, ger dem varsin dansk skalle. Tar ett fast grepp i deras jackor, under hackan, en i vardera handen. Lyfter dem 1dm över spårvagnsgolvet, ger tecken åt spårvagnsföraren att stanna vagnen. Går fram till dörren och kastar av ynglingarna.

   Spårvagnen startar, Erkki säger på bruten svenska: " Jak kasta av skiten". Hela spårvagnen jublade. Erkki gick av vid nästa hållplats, han blev generad av uppmärksamheten.

   Då vi kommit ut 500 meter från Enchova så skar motorn till ankarspel 5/6. Vi stoppade uthivningen, och hivade upp tension i samtliga åtta ankarwires. Vi låg säkert ankrade igen.

   Jag kallade upp Falcao och talade om för honom att jag ansåg att vi låg på säkert avstånd från den brinnande installationen Enchova. Han var mycket nöjd och gratulerade oss till en väl utförd räddningsoperation. Vi var ju fullständigt intakt, ingen människa hade kommit till skada. Det enda som saknades var vår landgång. Men den hängde fast på Enchova utmed dess sida ner i vattnet, och tycktes vara oskadd.

   Samlade hela besättningen och tackade dem för en prestation mycket utöver det vanliga. Det var en samling skitiga, våta men lyckliga och stolta män. Vilka fina killar det var! Har man en sådan besättning, då är det inte svårt att vara kapten!

   Det hade blivit mörkt ute, och då man tittade åt Enchova så såg man 50 meter höga flammor. Det var en skrämmande och overklig syn. Det var ju jordens innandöme som brann!

   Då jag kom i kontakt med rederiet, så blev det ett herrans hallå. Man var glada över att allt gått bra. Tidningar började ringa och ville ha intervjuer, det blev en lång natt.

   Nästa morgon som var måndag, kom bl a Red Adair, han som på mitten av 70-talet släckte en blow-out på Ekofisk-Bravo i Nordsjön, ombord. Tillsammans med honom TV, radio och tidningsjournalister.

   Hela räddningsaktionen fick en ofantlig uppmärksamhet i Brasilien, att ingen människa hade skadats ansågs ofattbart, och driftsbesättningen på Safe Jasminia blev nästan helgonförklarade. Själv döptes jag till "Eldkaptenen".

   Det tog 33 dygn innan man lyckades släcka elden på Enchova. Då hade man borrat ett nytt hål, på snedden, som träffade borrhål nr 19. Man sprutade in vatten och på så sätt släckte man elden.

   Enchova som totalförstördes kostade 480 miljoner USD. Omräknat i svenska kronor nästan 5 miljarder. Det var den hittills största offshorekatastrofen.

   Den 6 juli 1988 hände en ännu större katastrof offshore. Det var Piper Alpha i Nordsjön som fick en blow-out. Men där hade man inte någon tur alls. 167 människor omkom.

Erkki Vuorela dog i cancer den 4 juni 1998. Hans aska spreds för vinden utanför Vinga.

Källa: Gunnar Heikenberg; Länspumpen 2002:1

                                                                                      Till toppen